Vi är vana med att saker misslyckas. Ibland händer det när man försöker starta något, och i det fallet har vi lärt oss följande tillvägagångssätt av ett känt företag: starta upp grejen pånytt, det lyckas säkert bättre.

De lärda tvista om hur det nedanstående exakt gick till, men på något oförståeligt sätt (som antagligen kommer att klarna inom en i förhållande till vårt eget universums historia distant framtid, då vi förstår dessa ettor och nollor bättre) hände det sig ändå, att ett fasansfullt åskväder till bröt ut en annan mörk natt. Natten var igen jättemörk, och åskvädret var lika jättefasansfullt som senast. Fundera inte i detta skede närmare på hur dessa kunde existera i Cyberspace, utan begapa istället resultatet: ur det största och hotfullaste åskmolnet i den allra mörkaste delen av... åskvädret... reste sig åter en blixt.

Blixten med oerhört stort B var urladdningen, det sista slaget och det definitiva slutet på världsalltets värsta åskväder, och när Blixten blixtrat färdigt blev allt väldigt tyst. Ja, lika tyst som det var i begynnelsen, då alla ettor och nollor stod snällt på rad, eller i en länkad lista, eller ett b-träd, precis så som de var menade att göra. Till skillnad från senaste gången Den Sista Blixten slog ned, skapades denna gång två varelser.

Det första krypet snurrade vilset på fram och tillbaka i ena ändan av Cyberspace. Det var inte ett vanligt mikrochip. Detta mikrochip visste från första början att han var ett mikrochip, dessutom visste det om att det kunde tänka. Mikrochipet observerade allt som hände runt omkring det, och registrerade det i ett minne som någotsånär liknade människans - obegränsat men volatilt. Sist men inte minst: Mikrochipet insåg på ett oförståeligt, odefinierat sätt, att det hette Albin.

Långt borta i andra ändan av Cyberspace var det mycket mörkt. Någonting stort och svart rörde på sig och mitt i allt förstenades alla ettor och nollor så långt ett människoöga kunde se (Kom ihåg att det var mörkt. Människoögon ser inte så långt i mörker). Denna varelse utstrålade sådana mängder av skräck, fasa och vrede att ingen etta eller nolla kunde vistas i närheten av den utan att förstenas. Uppenbarelsen kände direkt från tidpunkten av sin uppkomst en dragning mot ett visst håll, och började, utan att egentligen förstå meningen med sin rörelse, flytta sig i riktningen av dragningen, och lämnade bakom sig ett spår av förstenade ettor och nollor, ihjälfrusna av skräck och mörker. Detta hjälplöst ohyggliga Kreatur var Albins perfekta antikropp. Kreaturet och Albin bildade motsatta obalanser i det i övrigt harmoniska Cyberspace, som i sin tröghet strävade till att återgå till sitt initialtillstånd och därför applicerade Cyberspace på de två oanande varelserna en dragningskraft, som kunde modelleras med hjälp av två mot varandra riktade vektorer, som roterade kring sina träffpunkter och vars absolutvärden var ekvivalenta.

Detta innebar alltså, att Albin och Kreaturet drogs emot varandra och att en kollision dem emellan skulle återställa balansen i deras universum, men i samma veva utplåna det första och hittills enda spåret av digital mänsklighet.