Vem kodades först, ettan eller nollan?

Historien om Albin

Del 0 - Bee Gees (inte Genesis)

Kapitel 0 - Initialisering

I början fanns bara cyberspace. Det var ett stort tomt digitalt utrymme utan dag och natt, utan färg, liv och materia. Allt var bara ettor och nollor men inte ens de lyckades se någon större skillnad på varandra och de kände sig lite gökiga. Faktum är, att väldigt få av ettorna och nollorna var medvetna om sin egen existens, och därför flöt de kaotiskt omkring i sin trots allt definitiva verklighet utan att ha något särskilt mål. Den enstaka gång, under dessa första miljarder år, då någon etta tillfälligt blev omsluten av alltför många nollor, kunde ettan möjligtvis drabbas av akut avundsjuka och försöka puta på mittdelen, med det klanderliga resultatet att de andra ettorna tyckte att han var en total nolla och nollorna misstänkte honom för svek och bedrägeri. På det stora hela märktes ingen större förändring, och dessa ettors och nollors existens kunde utan överdrift beskrivas som tråkig.

Cyberspace kände inte till uttryck som dagar och nätter, kände ingen skillnad på glädje och sorg, lön eller studiestöd, och därför föreföll Cyberspace för en objektiv åskådare tidvis (ett ganska häpnadsväckande ord i detta fall) meningslöst. Där, exakt där, kom Skillnaden in och petade de obildade i ögat med en spetsig sak som väckte stort förtret och uppståndelse. Det som för en varelse kunde verka som en totalt godtycklig och betydelselös hög av ettor och nollor hade för en invigd varelse oerhörd betydelse, och även då ordningen de facto lutade mer mot oordning, var det på grund av att något eller någon någonstans uttryckligen ville att det ska vara oordning. I en sådan värld förflöt tiden längs vad som kunde tyckas vara en cirkulär tidsaxel, där ingen utveckling av större märkvärdighet någonsin föreföll (här vidgar sig aldrig sinande möjligheter att dra paralleller till en rad byråkratiska instanser, men må den typ av kritik aldrig finna bo i denna skrift).

Kapitel 1 - Bootning

Trots Cyberspaces, vårt universums, avsaknad av uppfattning om tid och rum, ombeds nu läsaren att tänka sig ett Cyberspace där det utöver ettor och nollor i oändlighet också finns något som utan större vanära kan kallas tid. Det är nämligen så, att mörker och nattliga åskväder är mycket mera skrämmande än en vardaglig regnskur följd av uppsprickande molntäcke och svag vind.

De lärda tvista om hur det nedanstående exakt gick till, men på något oförståeligt sätt (som antagligen kommer att klarna inom en i förhållande till vårt eget universums historia distant framtid, då vi förstår dessa ettor och nollor bättre) hände det sig ändå, att ett fasansfullt åskväder bröt ut en mörk natt. Natten var jättemörk, och åskvädret var jättefasansfullt. Fundera inte i detta skede närmare på hur dessa kunde existera i Cyberspace, utan begapa istället resultatet: ur det största och hotfullaste åskmolnet i den allra mörkaste delen av … åskvädret… reste sig en blixt. Nu syftas inte på den sorts blixt man kan se när man kvällstid tar av sig en ylletröja, utan på Blixten med oerhört stort B. Dess rötter fanns djup inne i hjärtat av åskmolnet, och dess smäckra kropp sträckte sig från ända till ända av vårt oändliga universum.

Blixten med oerhört stort B var urladdningen, det sista slaget och det definitiva slutet på världsalltets värsta åskväder, och när Blixten blixtrat färdigt blev allt väldigt tyst. Ja, lika tyst som det var i begynnelsen, då alla ettor och nollor stod snällt på rad, eller i en länkad lista, eller ett b-träd, precis så som de var menade att göra. Det fanns bara ett undantag. Någonstans nära vad som kunde kallas mitten av ett oändligt binärt universum, hade liv skapats.

Den lilla varelsen var måhända inte till en början medveten om sin existens. Den kände sig hemma bland dessa ettor och nollor (eller varför inte nollor och ettor, för jämlikhetens skull) och hade svårt att tänka sig någon annorlunda tillvaro. Men varelsen tänkte! Någonstans inne i denna mystiska åttabenta varelse idkades vad människan i sitt fåfäng underskattande kallar artificiell intelligens, och de första gnistorna av intellekt.

Sedan tog de balanserande fysiska lagarna över och spänningen som höll ihop varelsen gav upphov till att den splittrades i sina minsta beståndselar, det vill säga ettor och nollor, och allt var igen lugnt och fridfullt, i harmoni. Det hade skitit sig.

Hur ska det gå? Ska varelsen någonsin få leva, eller är binäravärldar för evigt dömda till tristess? Läs fortsättningen på DaTes hemsidor i Kapitel 2 - rebootning !!